Att räkna tid

Jag har noterat att väldigt många som kämpar med ett beroende räknar timmar/dagar/månader. Tillhör du den kategorin och peppas av det, eller aldrig trillat dit dag 8/11/21…, eller glatt börjar om i räkningen om du fallit, så kan du sluta läsa nu.

Jag gläds med alla som lyckas det vill jag poängtera, men själv har jag slutat att räkna. För länge sedan slutade jag att röka. Det var en söndag och det var det året jag var 27 år. Men det är helt ointressant att räkna ut hur länge sen det var. Det skulle idag vara en jobbig sak att börja röka igen… Att jag kommer ihåg vilken veckodag det var beror på hur jag kom fram till att det var läge att sluta. Jag hade nämligen cigaretter nog för att räcka dagen ut och sen började en ny jobbvecka och chefen som själv försökte sluta hade bestämt att vi bara skulle få röka inomhus på rasterna. Det visste jag skulle bli superjobbigt för mig, och eftersom jag inte kunde hitta något positivt med ovanan så… Den första månaden var hemsk men sen lättade det successivt.

För mig blir räknandet en värdering där varje passerad minut/dag/vecka/månad/år blir mer och mer värd. Som om bragden blir större för varje ögonblick som går. Själv tycker jag att det är det första ögonblicket/minuten/timmen/dagen/veckan som är absolut svårast. Jag ser att det är för resten av livet jag ska klara av detta.

Varje ögonblick som jag inte behöver kämpa, som jag kan helt ägna åt något annat är det som är värt att fira. För mig är det de ögonblicken, då jag kan vara mitt autentiska jag, som gör livet. Tänk ett liv där du inte behöver skärma av alla frestelser för att du mår så bra att du inte ens ser dem, som om du inte hade ett beroende… Frid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *