Carnivor – drogfri på riktigt. II

Vecka 2 – 4 i mitt animaliska liv flyter på okomplicerat och jag känner inte något överhängande sug till oanimaliska produkter. Detta levnads- och förhållningssätt har förenklat min tillvaro otroligt mycket. Att få restaurangpersonal att förstå kan dock vara knepigt.

Jag varken kan eller vill isolera mig från omvärlden och då exponeras drogen för mig hur jag än beter mig. Jag tillhör dem som använder mig av publika transportmedel och tillhör då målgruppen för marknadsföring av drogen. Det står helt klart för min nu drogfria hjärna vilken missbrukarvärld vi lever i. Man kan inte ens handla mediciner på apoteket utan att drabbas. Det kommer att bli ett alldeles eget inlägg om Apoteken har som blivit en godisbutik.

När doftstråk, bilder/affischer, filmer, skyltfönster eller företeelser i omgivningen som har med vegetabilier eller kemiska produkter (läsk mm), hamnar på min radar och en molekyl av längtan dyker upp i huvudet, då för jag ungefär denna konversation med mig själv: Är det animaliskt? Nej? Nehej nej, men se då blir det inget av med det. Jag får äta precis hur mycket animaliskt jag vill och behöver. Det är helt självreglerande och därmed säkert för mig. Inte ens ost eller andra naturliga mejerivaror triggar överätning hos mig. Vilket jag är väldigt tacksam för.

Jag mår fortfarande toppen, men jag känner att jag håller på att gå in i en otrevlig fas där en av biverkningarna får en framträdande roll. Nu gäller det att sätta munkavle på mig själv.

Carnivor – och drogfri till sist.

Efter att ha kämpat hårt mot beroendets effekter på kropp och framförallt själ, i nästan två år i senaste skovet, tog jag för ca 12 veckor sedan beslutet att jag skulle ta bort allt vegetariskt ur kosten, och bara äta sådant med animaliskt ursprung (kött, fisk, ägg, skaldjur och mejerier). Min förhoppning var att få ner sockersuget i storlek för att sedan kunna fasa in lite grönsaker igen efter någon vecka eller så.

Avgtiftning/beroendekurs
I maj i år, var jag på en avgiftning/beroendekurs där bl a Bitten Jonsson var med och föreläste. Den kost som förespråkades var LCHF med en mängd grönsaker på ca 500 gr/dag. Jag ville ge upplägget en ärlig chans och försökte hålla mig till detta. Problemet för mig är att jag hamnar i ett läge där jag förleds av beroendetankar att kompromissa om vad som kan vara ok att äta. Tankar som typ om jag räknar kolhydraterna i vad som borde vara ok, så kan jag skippa det och istället äta motsvarande mängd jordnötter. Vilket i slutändan ledde till att en proteinbar med choklad, som för en normal (ickeberoende) person kan ha rätt ok innehåll, kunde ses som ett hyfsat mål innan träning.
Vart går min gräns?
Detta tänk är naturligtvis väldigt skevt och osunt och ledde till att jag inte lyckades bryta den nedåt gående spiral jag befann mig i. Då började jag fundera på vad Bitten förklarat, hur beroende ger olika symptom (ångest, depression, koncentrationssvårigheter, sömnstörning, oro och trötthet mm) och hur man kan jobba ihjäl sig med att fixa vart och ett utan att få en långsiktig bättring om man inte tar bort drogen först. Eftersom jag drogs med beroendetankarna, var jag osäker var min gräns går och tog därför bort alla grönsaker. Minst en vecka var planen, men kryddor är ok och ett par matskedar potatismjöl för att hålla igång magen eftersom jag inte får till den fettmängd som annars sköter den saken.

Succé
Det blev fullträff. De osunda beroendetankarna försvann ganska direkt. Dag 2 kändes skillnad i klarhet i hjärnan och det blev bara bättre vartefter dagarna gick. Vid slutet av veckan var jag långt ifrån redo att släppa in grönsakerna i min kost. Fortsättning följer….

Att räkna tid

Jag har noterat att väldigt många som kämpar med ett beroende räknar timmar/dagar/månader. Tillhör du den kategorin och peppas av det, eller aldrig trillat dit dag 8/11/21…, eller glatt börjar om i räkningen om du fallit, så kan du sluta läsa nu.

Jag gläds med alla som lyckas det vill jag poängtera, men själv har jag slutat att räkna. För länge sedan slutade jag att röka. Det var en söndag och det var det året jag var 27 år. Men det är helt ointressant att räkna ut hur länge sen det var. Det skulle idag vara en jobbig sak att börja röka igen… Att jag kommer ihåg vilken veckodag det var beror på hur jag kom fram till att det var läge att sluta. Jag hade nämligen cigaretter nog för att räcka dagen ut och sen började en ny jobbvecka och chefen som själv försökte sluta hade bestämt att vi bara skulle få röka inomhus på rasterna. Det visste jag skulle bli superjobbigt för mig, och eftersom jag inte kunde hitta något positivt med ovanan så… Den första månaden var hemsk men sen lättade det successivt.

För mig blir räknandet en värdering där varje passerad minut/dag/vecka/månad/år blir mer och mer värd. Som om bragden blir större för varje ögonblick som går. Själv tycker jag att det är det första ögonblicket/minuten/timmen/dagen/veckan som är absolut svårast. Jag ser att det är för resten av livet jag ska klara av detta.

Varje ögonblick som jag inte behöver kämpa, som jag kan helt ägna åt något annat är det som är värt att fira. För mig är det de ögonblicken, då jag kan vara mitt autentiska jag, som gör livet. Tänk ett liv där du inte behöver skärma av alla frestelser för att du mår så bra att du inte ens ser dem, som om du inte hade ett beroende… Frid.